Barnet har kommit, det svåraste är över, eller?
Man kan ju tro att det är förlossningen som ska vara det jobbigaste, men för mig var det faktiskt att ta upp kampen med de såkallade “myndigheterna” efteråt som var det mest stressiga, när man bara vill njuta av situationen och vila tillsammans med barnet.
Vi trodde nog att det skulle vara enklare än det var. Dagen efter förlossningen pratade vi på telefon med en hembarnmorska som skickade en hemmasnickrad blankett hon brukar använda för att registrera barn som fötts hemma med hennes stöd. En blankett där man förkunnar att en LEVANDE pojke/flicka har fötts den och den tiden, moderns alla uppgifter och dessutom lade vi till vittnesmål och underskrifter från de som var närvarande.
De olika vägarna för en registrering efter förlossning brukar kunna vara så här:
1. Du föder på sjukhus och de registrerar födseln av barnet.
2. Du har en hembarnmorska med dig på din hemförlossning som registrerar när barnet är fött.
3. Du föder hemma/i bilen/annanstans men åker direkt till sjukhuset efteråt för koll och vård, de registrerar barnet på sjukhuset.
4. Du föder hemma oassisterat och åker inte in till sjukhuset efteråt, du får (försöka) registrera födelsen själv.
Vi skickade in papperet till skatteverket och ringde en vecka senare för att se om det hade kommit in och hur det gick med ärendet. Kvinnan i telefonen svarade att något sådant papper hade de inte fått in och hon hittade inget ärende när hon sökte på mitt personnummer, dessutom var det helt fel att göra på det sättet och ett sånt papper skulle inte vara godkänt i vilket fall som helst.
Enligt henne skulle vi båda tillsammans med lille Ivar åka in till ett skattekontor, ta med våra ID-handlingar, moderskapsintyget och moderns alla uppgifter på ett papper. Helt enkelt visa upp pojken för handläggarna på kontoret, tänk Simba i lejonkungen..
Samma dag som vi pratat med den här kvinnan i telefon kommer ett brev på posten från en annan handläggare på skatteverket som startat ett ärende baserat på de uppgifter vi skickade in förra veckan, alltså hade papperet kommit in och ett ärende fanns, man blir ju fundersam vad de håller på med där borta. I brevet stod det ungefär samma saker som hon sade i telefonen, åk till ett kontor med barnet och skicka sedan in alla de där papperen till henne igen.
Dagen efter samlade vi ihop alla papper och for till skatteverket, 1.5 timme bort. Utanför står en vakt som ska se till att det inte blir för mycket folk i lokalen på grund av plandemin.
Kvinnan i kassan ser pojken, bevittnar med en notering om att hon sett ett barn och signerar, samlar ihop moderskapsintyget och mina uppgifter med vittnesmål samt tar kopior på id handlingarna, allt läggs i ett kuvert och skickas till handläggaren vi fick brev av. Skönt att få det gjort, kanske blir det någon ordning nu då så att vi också kan söka föräldrapenning samt få barnbidrag. Ett uppenbart problem med detta är att vi egentligen hade kunnat låna vilket som helst barn i värden och visat för dem. Det finns ju inget som helst bevis för att Ivar är just Ivar i denna situation.
En vecka senare kommer nästa brev på posten från en annan handläggare som säger att de måste ha ett intyg från vården, vi fattar ingenting eftersom vi skickade med mitt moderskapsintyg. Efter ytterligare ett samtal till skatteverket om vad de egentligen vill ha så framgår det alltså att moderskapsintyget som vi skickade in inte dög eftersom det endast vittnade om att jag varit gravid, inte att jag faktiskt fått ett barn. Varför i hela friden klargör man inte det från början då? Hur ska jag kunna veta att det finns ett annat moderskapsintyg än det jag redan har fått?
Vi måste alltså skicka in ett intyg från vården där en barnmorska eller läkare intygar att barnet har tryckts ut ur min livmoder, inte en man eller kvinna utan så kallad läkartitel, för det duger inte. Vi påtalar vilken dum regel detta är och att inte fungerar i det här fallet, ingen i vården har ju faktiskt varit med och sett att ett barn har fötts, däremot har vi ju skickat in vittnesmål från de som var med, underskrifter, telefonnummer och så vidare, det måste ju ändå räcka? Man kan ju tänka alla de andra tillfällen som vittnesmål gäller, varför inte nu? Handläggaren hänvisar bara till att ”så är reglerna, kontakta vården för hjälp”.
Vården får huvudbry, MVC-sköterskan säger att visst tror hon på att jag har fött ett barn, men hon kan samtidigt inte vittna om det för då ljuger hon ju, eftersom hon inte var med när det hände. Där har vi det, hur ska vården kunna intyga att ett barn är fött när de inte var med? Våra vittnen var med och såg det hända men de gills tydligen inte.
Vår MVC-sköterska funderar vidare på lösningar och till slut bokar hon in oss hos en läkare som vet vilka vi är och som vi är bekant med, ta med ID och barnet, så kan hon skriva några rader om att hon har träffat ett barn. Problemet med den här lösningen är ju fortfarande att vi kan låna vilket barn som helst och ta med till mötet, hur ska läkaren veta att det är vårt? Att vi dessutom inte vill hålla på och fara in på sjukhuset med vårt nyfödda barn under plandemi hysterin bidrar till vår ovilja att välja detta alternativ.
Mathias som är förbannad på att skatteverket har så stela regler och att de inte fungerar i fall som detta ringer och pratar med ännu en handläggare som till slut säger att hennes chef ska ringa oss efter många upprepningar om att ”det står så här i reglerna”, ja vi vet det, grejen är att vi vill få fram att det inte funkar riktigt i fall som detta. Vi väntar hela dagen och till slut ringer samma kvinna tillbaka och säger att hon har diskuterat med sin chef och att de nu har registrerat Ivar, han har ett personnummer. Känslan var typ, vi gör väl så här nu denna gången, men gör inte om det.
Så jag vet inte riktigt, insåg de att reglerna inte fungerade för oss, gjorde de ett undantag på grund av plandemin eller orkade de inte hålla på och argumentera med en bitsk Mathias?!
Uppdatering: Vi avslutade den ursprungliga texten med detta stycke:
Blir det fler barn här på Talasbuan så ska vi nog fundera innan hur man ska hantera registreringen av barnet, den här karusellen orkar jag inte med en gång till, varför ska något så naturligt bli så krångligt.
Det här är väldigt intressant. Efter att vi har lärt oss att all auktoritet är en illusion och mycket om natural law på sistone, vet vi nu att det inte finns något naturligt med proceduren för att "registrera" ett barn. Detta förklarar de svårigheter vi hade med att registrera Ivar, eftersom vi inte följde deras ritualer för att göra Ivar till en "person" så viste de inte riktigt hur de skulle göra. Om vi hade vetat detta då, kanske vi inte hade registrerat vår son. I vår situation just då var föräldrapenningen från den så kallade staten till stor hjälp för oss, eftersom vi var i början av att lära oss att vi inte är offer och precis börjat stå på våra egna ben.
