Våra erfarenheter av kaniner

Kaniner har länge ansetts som ett bra tillskott till en självhushållares liv, enligt böckerna räcker det att ha två honor och en hane för att kunna äta kanin en gång i veckan. Under andra världskriget var det väldigt vanligt att folk hade kaniner hemma till mat men nu är det inte alls så vanligt. Nu är det mer att man har dem som husdjur och många blir både arga och illa till mods när man berättar att man har dem som mat.

Det finns en uppsjö med olika raser och många har lite tyngre köttraser vilket gör att de äter mycket mer och behöver till exempel pellets för att klara sitt matbehov. Vi valde att ha Gotlandskaniner dels för att vara med och bevara dem i genbank och dels för att de är tåligare och skulle klara det liv vi lever här.

Gotlandskaninerna menar man äter mindre och ska klara sig på mindre men växer också långsammare och blir inte så stora. De klarar låga temperaturer och vad vi har sett hittills är goda mödrar. De flesta av dem är sällskapliga och vill gärna ha lite gos men några är lite skyggare och det är troligtvis vårat fel eftersom vi inte umgås med dem jättemycket.

Men om de sägs äta mindre så slösar de desto mer, i alla fall våra, de är hemska slösare, drar ut höet på marken och trampar ner det och äter såklart inte av det sen. Jag vet inte hur mycket vi har kastat, säkert ett helt årsbehov för ännu en kanin. Jag är fortfarande inte säker på att kaniner är något jag vill ha på gården, jag tycker det var orimligt mycket jobb förra sommaren. Vi har tre betesburar och dem flyttade vi runt hejdlöst mycket. Jag tror att man måste rationalisera det hela för att det ska vara värt det, bygga stora hägn där de får sköta sig själva och har det utrymmet de behöver.

Kaninkött är oerhört gott, köttet är lite trådigt men har riktigt bra smak. Vi har gjort både kaningrytor, soppor och i lergryta i ugnen. Det man måste passa sig för att det är några riktigt små ben som följer med i maten, kan inte säga vart de har suttit, säkert kring revbenen, men de är små och vassa.

Häromdagen slaktade vi även tuppar eftersom de vuxit så pass att hönorna började känna sig stressade av för mycket unga och bråkiga tuppar. Mathias sa då när han stod sent på kvällen och grejade med det sista, "det här gör mig så stolt, att kunna fixa sin egen mat från djur man vet har haft ett fint liv."

Vi kommer vårt mål närmare för var dag.

Allt gott,

Tova