Kaniner har länge ansetts som ett bra tillskott till en självhushållares liv, enligt böckerna räcker det att ha två honor och en hane för att kunna äta kanin en gång i veckan. Under andra världskriget var det väldigt vanligt att folk hade kaniner hemma till mat men nu är det inte alls så vanligt. Nu är det mer att man har dem som husdjur och många blir både arga och illa till mods när man berättar att man har dem som mat.

Det finns en uppsjö med olika raser och många har lite tyngre köttraser vilket gör att de äter mycket mer och behöver till exempel pellets för att klara sitt matbehov. Vi valde att ha Gotlandskaniner dels för att vara med och bevara dem i genbank och dels för att de är tåligare och skulle klara det liv vi lever här.

Gotlandskaninerna menar man äter mindre och ska klara sig på mindre men växer också långsammare och blir inte så stora. De klarar låga temperaturer och vad vi har sett hittills är goda mödrar. De flesta av dem är sällskapliga och vill gärna ha lite gos men några är lite skyggare och det är troligtvis vårat fel eftersom vi inte umgås med dem jättemycket.

Men om de sägs äta mindre så slösar de desto mer, i alla fall våra, de är hemska slösare, drar ut höet på marken och trampar ner det och äter såklart inte av det sen. Jag vet inte hur mycket vi har kastat, säkert ett helt årsbehov för ännu en kanin. Jag är fortfarande inte säker på att kaniner är något jag vill ha på gården, jag tycker det var orimligt mycket jobb förra sommaren. Vi har tre betesburar och dem flyttade vi runt hejdlöst mycket. Jag tror att man måste rationalisera det hela för att det ska vara värt det, bygga stora hägn där de får sköta sig själva och har det utrymmet de behöver.

Kaninkött är oerhört gott, köttet är lite trådigt men har riktigt bra smak. Vi har gjort både kaningrytor, soppor och i lergryta i ugnen. Det man måste passa sig för att det är några riktigt små ben som följer med i maten, kan inte säga vart de har suttit, säkert kring revbenen, men de är små och vassa.

Häromdagen slaktade vi även tuppar eftersom de vuxit så pass att hönorna började känna sig stressade av för mycket unga och bråkiga tuppar. Mathias sa då när han stod sent på kvällen och grejade med det sista, "det här gör mig så stolt, att kunna fixa sin egen mat från djur man vet har haft ett fint liv."

Vi kommer vårt mål närmare för var dag.

Allt gott,

Tova

I söndags hämtade Mathias hem två får till, en tacka vid namn Edelweiss och en bagge som heter Barry. Kvinnan vi köpte våra första får av har bestämt sig för att sluta med fåren och vill sälja hela sin flock, så vi bestämde oss för att utöka vår lilla flock något.

Edelweiss är betäckt och kommer högst antagligen att lamma i slutet av mars, ännu en helt ny upplevelse för oss. Jag har börjat planera lite inför detta och köpt in saker man kan behöva vid lammning, såsom handskar, glidgel, nappflaska och lammnäring. Jag funderar även på om vi ska bygga en enkel lammningsbox så att mamma och lamm får vara inne några dagar i början.

De fem verkar trivas bra tillsammans men Edelweiss är lite skygg och vill inte gärna komma fram till oss. Jag hoppas att vi kan fixa det tills hon ska lamma så hon känner sig trygg med oss i närheten.

Barry har redan upptäckt vad det är han ska göra och förhoppningsvis får vi massa lamm framåt sommaren, så spännande men också lite skrämmande om något skulle gå fel. Det mesta man hör om lantraserna dock är att de klarar sina lammningar fint på egen hand och det hela är ofta klart när man kommer ut på morgonen.

Vi har haft problem med en räv som springer omkring på gården och blir mindre och mindre skygg, flera morgonar har jag jagat och ropat efter hen men när jag stannar så stannar också hen och vänder till och med tillbaka och kommer närmre, fräckt. Även Mathias har jagat omkring här i skogarna med räven framför sig. Det känns inte alls tryggt på gården då vi har kaninerna, hönsen och katterna. Ingen av oss har jaktlicens så nu har vi blandat in en bybo i fejden som var här och försökte ta honom igår, tyvärr verkar det som att reven hann undan. Det känns trist att behöva ta till den här metoden, rävar är underbart vackra och roliga djur, men i det här fallet så går mina pälsklingar före.

Innan vi hämtade nyingarna så byggde vi en foderhäck i fårhagen. Det blev en stabil sak och vi fick in kanske lite mindre än halva ensilagebollen, resten slog vi in i en pressening  till ett senare tillfälle. Den blev helt bra men idag såg vi att de mindre fåren kan trycka sig in mellan pinnarna så vi måste sätta dit en tvärslå. Lammen kommer absolut kunna komma in i den men så får det vara.

Vi har nu ca en meter snö, så här mycket snö har jag inte haft sen jag var liten. Fåren går ogärna i snön och vi har skottat och trampat upp gångar i hagen för att de ska kunna röra sig lite, men mest håller de sig runt huset och foderhäcken.

Allt gott,

Tova

I höstas hämtade vi våra första får av rasen helsingefår, tre tjejer som heter Dunöra, Flicka och Frö. Helsingefår är ett svenskt lantrasfår som härstammar från två grupper med liknande egenskaper, utseende och geografiskt ursprung. Jag valde dem främst för att jag har läst om dem och tyckte att de skulle passa oss här på gården för att de gillar skogs/slybete och för att de har vacker päls/ull. Många tycker att jag skulle ha valt Klövsjöfår istället eftersom de är mer lokala men jag tyckte bättre om dessa. Lantraserna i Sverige är dessa:

• Dala Pälsfår, 368st
• Fjällnäsfår, 85st
• Gestrikefår, 421st
• Helsingefår, 968st
• Klövsjöfår, 821st
• Roslagsfår, 915st
• Svärdsjöfår, 340st
• Tabacktorpsfår, 70st
• Värmlandsfår, 3124st
• Åsenfår, 1331st

Siffrorna är från 2015 och syftar till antal får i genbank.

Utdrag från allmogefar.se: 

Helsingefår varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Tackorna väger ca 40-60 kg och baggarna ca 50-80 kg, mankhöjden är i medeltal 64 cm hos tackor och 74 cm hos baggar. Tackorna är goda mödrar och kan lamma året runt. Ungtackor får oftast ett lamm medan äldre tackor vanligtvis får två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.

Fåren har en stor variation i färg och teckning. De flesta har svart färg, som ofta bleks på sidorna med åren, men även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Bläs eller pandateckning är vanligt samt andra former av ansiktsteckningar såsom mjölmule, ögonfläckar och grävlingsteckning. Tackorna är kulliga och baggarna är oftast vackert behornade men kan vara kulliga. Hornknappar eller små horn kan förekomma.

Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

Helsingefår blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.

Får är helt nytt för oss båda så det har varit spännande månader. Vi byggde ett skjul åt dem, 3.5 väggar och ett tak och fyller på med halm då och då. De älskar påfyllnaden av halm och ser ut som troll när de har bökat omkring där inne en stund när de letar efter gräs som följt med i halmbuntarna. Vårt eget-hässjade hö åt våra glupska kaniner upp i höstas så vi fick köpa "torra" ensilagebollar av grannen till fåren, inte det snyggaste att ha på gården så nu håller vi på att bygga en foderhäck istället. Vi klippte dem i början på november och det gick faktiskt rätt bra om än långsamt, ullen växte ut fort och de börjar bli långulliga igen. Det är verkligen en speciell teknik att klippa får, jag kände mig livrädd över att klippa dem i skinnet/svansen eller något annat känsligt ställe. Denna gång hade vi tur och den enda som fick en blessyr var jag när Frö bestämde sig för att det var nog och sparkade mig i ögat.

Vi gjorde en mindre hage åt dem, ca 25*25 meter som främst kommer att fungera som vinterhage, sommartid kommer vi göra större hagar eller helt enkelt ha dem lösa. De gillar inte djupsnön alls utan håller sig till där det är upptrampat, mellan fårhuset och maten, därför gör jag stigar åt dem i hagen så de åtminstone tar en promenad ibland.

De är faktiskt väldigt sällskapliga, eller kanske bara väldigt sugna på knäckebröd eller annan gotta som kan finnas i fickorna, de kommer fram när vi är där och kan ibland prata med oss när vi är ute på gården. De är inte lika vänskapliga med främlingar, lite försiktiga och håller en viss distans, tills knäckebrödet dyker upp i alla fall.

Nu står vi lite i val och kval om vi ska ta hem en bagge så vi får lamm till våren, vi har inte råd att köpa en i år men kanske kan man låna av någon. Vi får se hur vi gör.

/Tova

Hej, vi tänkte att det kanske dags att vi kör en liten presentation om oss själva igen, ifall att nya läsare är nyfikna på vilka vi är.

Jag är uppvuxen i den by som vi nu har bosatt oss i och jag har alltid kommit tillbaka efter att jag har varit ute på skola eller äventyr. Mathias är uppvuxen i närheten av Vasa, Finland. Innan han träffade mig så gick han på Sjöviks folkhögskola på timmerlinjen. När jag träffade Mathias 2011 på Bäckedals folkhögskola så visste jag vid första mötet att han hade nåt särskilt. Jag blev förtjust i honom och efter ett (väldigt kort) tag så var det vi. Han bodde i en lägenhet i centrala Sveg eftersom han hade Mysak och hundar var inte välkomna på elevhemmet och jag bodde på elevhemmet på skolan. Vintern 2011 efter jullovet flyttade vi, tillsammans med en kompis, ut i en yurta som vi byggt själva. För att spara pengar och för att det verkade spännande och en kul upplevelse. Det var en kall vinter, som kallast tror jag att vi hade minus 24 inne i yurtan när vi vaknade på morgonen. Men det gick bra även om det var lite motigt ibland.

Efter skolans slut visste vi inte vad vi skulle göra, vi hade tankar och drömmar men ännu inget konkret. Vi flyttade yurtan till skogen nedanför mina föräldrar där vi bodde den sommaren. Under samma sommar började vi renovera stugan vi bor i nu, dels för att den var i så risigt skick men också för att vi skulle kunna bo där medan vi funderade på vad vi ville göra med livet. Vi var länge obeslutsamma, åkte runt och tittade på hus som var till salu men kom vi fram till att vi trivdes rätt bra där vi var och att närheten till mina föräldrar var en positiv grej. Vi blev kvar helt enkelt.

Ännu bor vi kvar i den lilla stugan men vårt livsprojekt är att få upp en större stuga, bygga jordkällare, bygga bastu och garveri, skaffa mer djur och utveckla vårt odlande. Den större stugan är en gammal timmerstomme från grannbyn. Jag har precis fått till växthuset och en större trädgård är på gång.

Till hösten har jag kommit in på en ett-årig YH-utbildning på Eldrimner, jag ska gå Mejeri. Det känns otroligt spännande och efter detta kanske vi kan börja utveckla våra tankar mer mot företagande och vidare mot självhushåll. Vår plan är alltså att skaffa fjällnära kor, får och getter.

På gården är vi nu 27 Bjurholmshönor (varav 12 är kycklingar, dessutom ligger två på ägg så snart har vi kanske 16 kycklingar till), 18 Gotlandskaniner (varav 14 är ungar), katten Frasse och hundarna Malva och Mysak.

Glad Midsommar på er,

/Tova

Återigen har vår familj fått tillökning, Blenda har lyckats ruva fram tolv kycklingar. Vi hade tretton ägg under henne men ett av dem var obefruktat och tyvärr var det en kyckling som dog häromdagen utan synliga skäl, en vecka gammal. Så var dom bara elva.

Jag kom dit på morgonen och en fattades. Jag var helt säker på att den vandrat utanför gallret och blivit tagen av Frasse som också var ute. När jag letade runt i ströet i deras bur så fann jag den, Blenda måste ha "begravt" den. Den kan inte ha varit död länge för den kändes fortfarande mjuk. Vi har faktiskt aldrig haft kycklingar som dött förut och jag har känt mig väldigt lycklig över det. Känns så hemskt när ett liv ska ta slut sådär i början.

Kvällen innan hade jag doppat mammans fötter i en blandning av raspolja och oregano olja, för kalkbenens skull. Så jag var orolig att det var mitt fel, att småttingarna inte tål nåt av det. Men enligt folket på forumet så ska det inte vara någon fara, så det känns bra att det troligen inte var mitt fel. Kycklingar är så känsliga. För er som är intresserade av eller har Bjurholmare så är forumet på FB jättebra när man måste fråga nåt, sök bara på "Bjurholmshöns".

Kalkbenen fortsätter att finnas hos oss, hos mamma Blenda är det lite värre eftersom hon legat still på äggen så mycket (min teori). Så nu kör jag på att doppa alla fötter en gång varannan dag, Blenda tar jag på dagen så att oljan hinner torka lite innan kycklingarna dyker in under henne och de andra tar jag när de satt sig tillrätta på pinnen för kvällen. Det tar en liten stund och lite upprörda blir de nog av att bli störda på natten, men det känns fint att kunna hantera dem också. Jag kan lyfta dem och hålla dem och det känns som att man ändå får en okej fin stund tillsammans. En höna somnade nästan mot min arm när jag höll på med hennes fötter. Jag älskar verkligen mina hönor!

Tyvärr är det lite för körigt i hönshuset, för många tuppar som ställer till det. Jag tror att det är därför ingen mer har lagt sig på ägg ännu, för stressig stämning. Vi har elva hönor och fem tuppar, en har alltid varit tänkt ska bort, men hade hoppats på att kunna behålla fyra. Jag tror inte det är möjligt på elva hönor. De två ungtupparna far runt och går åt hårt på hönorna, vi kommer att ta bort den som är mest bråkig samt den längst i rang av de äldre. Så hoppas vi på att den andra ungtuppen mognar på sig när han får lite mer plats.

Det lilla dilemmat vi alltid har haft angående kycklingarna är vart vi ska ha dem. Föregående år har vi haft dem i en papplåda på golvet inne i hönshuset, och det har fungerat ok. Det vi har haft svårt med är att mata dem ostört, de vuxna verkar tycka att kycklingmaten är gudomlig. Så i år har vi gjort lite annat, i den nya höns-uteburen så bar vi in en gammal kaninbur vi sågat benen av.

De har fått vara ensamma i en vecka och tanken är nu att vi ska släppa in de vuxna i samma hönsgård (den andra får stå orörd ett tag och vila upp sig) så att de får vänja sig. Vi vill inte att de ska bli hackade på, tänker mig att om de får gå ihop så snart som möjligt är det lättare att introducera nyingarna. Vi ska då göra som så på lilla kycklingburen att vi ska ha gallerdörren stängd och stänga igen bohålet så att endast kycklingarna tar sig in i den "öppna" delen med galler, där kan de då ha mat och få äta ifred. Sen öppnar vi ett nytt hål från utsidan till boende delen så att mamman tar sig in och de kan fortsätta att husera där. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men lägger upp en bild när det är klart.

Det här funkar nog bra om man bara har en kull, får vi en till måste vi fundera på hur vi ska göra.

/Tova

För några dagar sedan kom Mathias bror Wilhelm på besök, han tog den sena båten från Finland och körde över natten för att komma hit. Det är alltid lika roligt när han kommer på besök. Som vanligt blir han indragen i våra projekt och de satte genast igång med motorsågarna. Vi har en äng bakom vår stuga som från början var en myr, man har dikat upp den för att skapa mer ängsmark. Eftersom det nu är så pass länge sedan som någon brukade markerna här på fäboden, säkert 80 år sedan, så har det vuxit upp en del träd där ute, rättare sagt, i dikena står hur mycket träd som helst och på ängen står det ännu mer, mest björk.

Så i flera dagar har de alltså tagit ner träden som står i och närmast diket. Dikena har växt igen rejält och vi vill ta hit en grävmaskin som kan fixa till dem igen så att det rinner iväg lite bättre, vi skulle kunna fixa det för hand men då blir vi nog aldrig klara. Vi hoppas på att kunna använda ängen som både bete och att odla på, men just nu är det för blött i marken. Gräver man ett 30 cm djupt hål så har du ganska snabbt 20 cm vatten däri. Så förhoppningsvis, om vi får till det, så kanske det blir lite torrare. Men det får vi se, björkved har vi så det räcker till och blir över i varje fall. I Österbotten har de något som kallas för "Talko", det innebär att man hjälps åt och värden bjuder på mat i gengäld. Det blir nog en sådan Talko-dag när det är dags att börja dra allt det där riset som ligger på backen.

I vecka 15 så kommer det en ny Gotlandskanin hanne till oss. Vi hade ju en som dog i höstas och tanken är väl att den här nya ska vara ’kompatibel” med vår Lumi. Så när pojkarna höll på med sina motorsågar började jag bygga en bolåda på ben av återanvänt material till vår nya vän. Han kommer att få bo i vår sommarbur och enligt regler ska de ha en bolåda på ben under vintern så det ej blir för kallt. Nu är ju vintern snart slut men det kan ju vara bra att ha ändå. Jag byggde med mitt bästa verktyg, ögonmåttet, så lite snett blev det allt. Men känner mig stolt över att jag klarade av det utan att behöva riva den tjugo gånger. Taket är inte klart ännu. Fick också igår konfirmerat att vi nu är med i genbanken för Gotlandskaniner. Lite spännande, men vi är ännu inte säkra på att kaniner är något vi verkligen ska satsa på, de har inte övertygat oss riktigt än. När man går med i genbank så skriver man på ett kontrakt där man förbinder sig att följa vissa regler. Man får till exempel inte hålla andra kaninraser så att det blir "annat" inblandat, om man inte har en sån facilitet där man vet att man kan hålla dem isär.

Lumi har som de båda andra kaninerna haft ett hörn där hon bajsar, nu på senaste tiden har hon börja släppt sig överallt. Jag skrev på forumet för Gotlandskaniner på FB och fick till svar att eventuellt så kanske hon brunstar, de markerar revir med sin avföring och när de gör på detta sättet så kanske de försöker visa en möjlig hanne att det är något på g. Eftersom den enda hanne vi har är hennes bror så får hon allt vänta på nyingen som kommer nästa vecka. För att läsa lite mer kan ni besöka Föreningen Gotlandskaninens hemsida.

Hönorna är riktigt sugna på att vara ute nu och vi försöker släppa ut dem så fort vi är hemma. Vi kan knappt hålla dem inne nu där de står och trängs i dörren, lite jobbigt de dagar vi inte kan släppa ut dem och de ändå trycker sig ut. De börjar väl tycka att det är dags för sommaren nu, det gör jag också!

/Tova

Bjurholmshöns är en nyligen upptäckt svensk lantras. En man besökte en tant uppe i Bjurholm, Umeå, 2011 och frågade vad för sorts hönor hon hade och hon svarade att det var hönor hon fått av sin farfar när hon var runt 14 år, nu var hon runt 90 år, alltså en liten rest från de förr allmänt förekommande lantrashönsen i Västerbotten. Inga andra hönor har kommit in i flocken. Senare hittade man en till flock utanför Bjurholm, tanten hade sålt en flock vidare på 50-talet och även här har de ej blandat in något annat. De individer som blev tillvaratagna var svarta eller nästan helt svarta, kvinnan föredrog de mörka djuren eftersom hon ansåg att de blev mindre utsatt för rovdjur. Jag vet inte hur väl detta stämmer för i somras tog höken fyra hönor av oss varav två var svarta, en var mörkgrå och en var ljus med mörka fläckar.

Nu när genbankerna tagit över finns det hur mycket färgkombinationer som helst, vi själva har mycket grått, brunt och svart. Vi har tänkt spara de mörkare tupparna i större omfattning, så på ett sätt ska vi väl styra mot de mörkare djuren. Eftersom de ljusa färgerna är dominanta så kanske de mörka färgerna till slut försvinner om man inte aktivt väljer lite. Men främst ska man gå efter hur hönan beter sig, klarar kyla och att de har fin kroppsbyggnad. Helt enkelt så ska man se till att bevara bjurholmarna som den tåliga ras den är och har varit.

De ska ha mager mat, vi ger dem helt korn, vete och havre, ibland får de rester. Vi som inte har ström låter de följa med dagsljuset, vi har ingen lampa som bestämmer dygnsrytmen. Just nu kliver de upp ca 7 på morgonen  och sen går de och lägger sig igen ca 17 på eftermiddagen, och däremellan sitter de och slumrar på pinnarna eller struttar på ute i hagen. Det är roligt nu när våren kommer för då är de uppe tidigare och går och lägger sig senare, på sommaren kliver de upp i 6 tiden och går och lägger sig vid 18. Har man land och växtlighet man helst vill äta själv så måste man förstås hägna in detta, hönsen är väldigt förtjust i planteringar. Min persilja, dill och sallad blev det inget av förra sommaren för jag glömde stänga in dem innan vi släppte ut hönsen. Mina stora krukor med koriander och andra krukor är ibland också väldigt populära.

Man kan läsa mer på Svenska lanthönsklubben om man är ytterligare intresserad eller vill veta vilka andra lanthöns som finns i Sverige.

Våra erfarenheter av rasen:

När jag var yngre hade min familj höns och jag har mycket goda minnen från detta, att de på somrarna gick omkring på gården och kom när man ropade på dem. Så jag har alltid velat haft höns igen och jag är glad att vi skaffade dem.

Bjurisarna är väldigt trevliga att ha och göra med, de är sällskapliga och nyfikna. De kycklingar vi hade i våras flög gärna upp och somnade i famnen på mig och nu när de är vuxna så är det i alla fall två som fortfarande gärna flyger upp på oss när vi är runt dem i hönshuset. De har klarat kylan bra förutom några av tupparna som har fryst kammarna i olika grader, detta har sedan läkt ut på sommaren och de får fina röda kammar och slörar igen. På vintern hänger vi upp en filt ovanför sittpinnarna, jag har fått för mig att värmen stannar kvar bättre då det är lite lägre i tak där de sover. Det står i beskrivningarna om bjurisarna att de är väldigt moderliga och ruvvilliga, jag kan säga att hittills så har vi inte haft jättemånga som visar stor ruvvillighet förutom ett par stycken. Flera av dem har varit väldigt goda mödrar och så har vi en som inte var bra alls, däremot så är det svårt att säga eftersom det var hennes första kull. Jag vet dock inte vad som är bäst, låta henne prova igen och överbevisa sig själv eller se henne misslyckas igen och lämna sina 2.5 veckors kycklingar återigen.

Nu går vi och väntar på att någon ska "bli sur" så vi kan få årets första kull, idag verkar det som att kanske två av våra unghöns har lagt sig på ägg. Vi får se hur det går. Vad vi har haft lite problem med är när vi har kycklingar och när vi ska mata dem. Hönsen verkar tycka att kycklingarnas mat är mycket godare och därför är de som "hökar" över dem när vi ska ge dem något. Vad vi har gjort hittills är att släppa ut de vuxna fritt och sedan skynda oss att mata småttingarna när de är ensamma inne, tyvärr funkar ju inte detta när vi ska på jobb och inte kam släppa ut dem. Vi funderar alltså på att bygga en liten bur i hönsgården där man kan ha mamman och kycklingarna när de är som minst och sedan när de växt lite släppa ut dem med de andra men fixa så att bara kycklingarna tar sig tillbaka in i sin bur och låta dem ha sin mat där inne där ingen annan kommer åt dem. Vi ger kycklingarna leverpastej, kokt äggula, havregryn och krossad säd. Man får akta sig för att ge för mycket leverpastej eftersom det också innehåller salt.

De verkar inte vara så rädda för snön utan är gärna ute i hagen eller går fritt ute en stund om dagen även vintertid, om det inte ä väldigt kallt eller snöfall vill säga. Jag gillar att de klara av att vara ute fast det är snö.

Hönshuset:

Det behöver inte vara komplicerat att bygga ett hönshus. Många förespråkar isolering och visst det kan man ha, men då måste man också ha tilläggsvärme för att det inte ska bli fuktigt. Blir det fuktigt är det också större risk att de tar skada av kylan. Vi har följt råden att bygga utan isolering och försöka undvika drag. En enkel konstruktion där vi har grävt ner lecablock i marken, två varv, för att inte räven ska gräva sig in och sedan en träställning uppepå. Lecablock är ju allt annat än vackert, natursten hade ju varit optimalt, men vi visste inte riktigt hur vi skulle gå tillväga och så blev det. Vi återanvände gamla brädor och nya för att bygga väggarna. Det vi insåg när vi byggt upp allt var att det kanske inte var helt dragfritt ändå där deras sovpinnar var och vi åkte och köpte sådana stora spånplattor vi skulle sätta upp på insidan, vilket var jättekrångligt. De skulle vi ha satt upp innan vi spikade väggen så att de kom fast tillsammans.

I hönshuset har vi inget golv utan det är direkt markkontakt, på marken har vi en massa spån. Tanken är att vi ska göra en djupbädd men ännu har vi inte lyckats så bra tycker jag. En djupbädd innebär ungefär att man mockar bara ut en till två ggr per år och då tar man inte bort allt utan lämnar en del. Denna bädd börjar då brinna, typ komposteras, och det blir varmt. Sommartid måste man komma ihåg att vattna bädden då och då för torkar den så avstannar processen. Vi valde djupbädden för dels att den blir varm vilket är bra för hönsen om höst/vinter och dels för att det blir massa insekter i bädden som hönsen kan picka efter. På våren börjar dessutom säd som inte blivit uppäten att växa, vilket är väldigt poppis.

En annan tanke är att sätta redena lite lägre än sovpinnarna, vi har byggt så att de är på ungefär samma höjd och vissa individer envisas med att lägga sig och sova i redena istället. Vilket resulterar i att vi får springa dit och flytta dem och att det blir bajs i redet.

Vi byggde en hönsgård framför hönshuset och runt hela byggnaden grävde vi 30 cm djupa och 30 cm breda diken och fyllde med sten, ännu en gång för att räven inte ska ta sig in alltför lätt. Återigen, tänk efter så att ni gör tillräckligt stor gård. I somras kom vi på att vi skulle göra större så att vi kunde dela av och ha två gårdar att alternera emellan, alltså var det helt i onödan vi grävde ett 5 m dike och lade sten eftersom på den sidan kom den nya gården.

Vi har begagnat hundgårdsnät till hönsgården, jag vet inte om det är lite för avancerat men det känns bra att ha något lite stadigare än vanligt hönsnät som känns lite vekt, dvs räven skulle kunna bita igenom om han vill. På taket har vi däremot lagt småmaskigt hönsnät för att rovfåglar eller klättrande rävar inte ska ta sig in. Längst ner runt hela gården satte vi även en remsa med småmaskigt hönsnät för att kycklingarna inte skulle vandra utanför, men när de är som minst så tar de sig ut i alla fall, jag tror maskorna var 14 mm i diameter, så det borde vi byta ut till något ännu mindre.

Dörren till hönshuset har vi öppen hela dagarna och sedan stänger vi den om natten. Vi tänker att det är bra med friskluft. Är det stormigt väder med snöyra eller hård vind brukar vi också låta den vara stängd, men allt som oftast så får den stå öppen.

Så funderar ni på att skaffa höns? Gör det! Det finns inget trevligare sällskap vare sig du sitter med dem i solen eller gräver i trädgården. Vi visste mycket lite om hönsskötsel när vi skaffade dem och vi har lärt oss med tiden, det går.

Har ni några frågor är det bara att skriva några rader till oss.

Lycka till! /Tova

Vid stugan matar vi småfåglarna hela vintrarna, med svarta solrosfrön och talgbollar. Svarta solrosfrön har högre energiinnehåll och innehåller mer fett än de svart/vit randiga och därför är de ett bättre val. Det är många som säger att de svart/vita gillas bättre av fåglarna men tester har visat att fåglarna faktiskt föredrar de svarta. Finns de svarta och de svart/vita i samma behållare så väljer fåglarna de svart/vita helt enkelt för att de ser dem bättre. Delar man upp dem i två olika behållare så går de på lukten och väljer de svarta i första hand. Vi har lite olika fåglar som besöker oss, Talltita, Nötväcka, Blåmes, Tofsmes, Domherre, Nötskrika och Stor hackspett för att nämna några. Tofsmesen är min favorit.

Lophophanes Cristatus, "mes med tofs". Den äter frön, spindlar, insekter, larver och puppor. Under sommaren äter den mest insekter och framåt hösten börjar den samla in frön (och insekter osv) av olika slag som den fäster på träden med saliv. Den döljer sedan bytet genom att lägga över en lav eller liknande. Fågeln är väl förberedd på vintern. Den väljer att häcka i fuktig barrskog, vid en myr eller vid en sjö där den söker upp en stubbe eller murket träd. Den flyger gärna inte i öppna landskap utan håller sig i granskogen.

Faran för många fåglar och många andra arter och vad som gör att de minskar i antal är kalhyggesbruket. Man tar bort hela skogar, röjer bort all sly som skyddar och tar bort den döda veden där de häckar. Mer om skogsbruket i ett kommande inlägg.

För att hjälpa till med häckningsplatser för olika fåglar så kan man bygga holkar och sätta upp på strategiska platser. Det är ett projekt som står på min lista. Vi har en bok som heter "Holkliv" som verkar vara väldigt bra, där finns info om olika fåglar, hur man bygger holken, hur stort ingångshålet ska vara för olika fåglar och var man helst ska sätta upp dem. Ska tillverka ett antal olika för att gynna tex talltita, tofsmes, blåmes och ugglor. Tofsmesen vill väldigt gärna bygga på egen hand och kan va svår att "luras" att häcka i holk, man har gjort försök med att fylla holkar med kutterspån och tofsmesen väljer hellre en sådan holk. De har lagt in ca 300 g kutterspån och tofsen plockar bort ca 240g innan den flyttar in. Talltitan väljer också gärna en holk med kutterspån i.

Jag älskar våra småfåglar och tycker det är himla kul att titta på dem, från frukostbordet eller ståendes vid fågelmataren, det är lika spännande varje dag.

/Tova