Förr hade många gårdar tillgång till ställen som kallas för Fäbodar. Man använde fäbodarna för att avlasta de ansträngda betena kring byn och för att djuren inte skulle äta upp vinterfodret. Man har länge använt fäbodar i norden och de tidigaste resterna är från Norge från ca 2000 år sedan. I finsk-ättlade Tornedalen kallas fäbod för Kentää. Det var vanligt att man hade två olika fäbodar dit de gick med sina djur, en för höst och vår som låg ca 5-6 km från gården och en fäbod för sommarbruk som låg ca 15-16 km bort. I mitten av juni gick de till vår/höstfäboden och i mitten av juli tog de djuren och gick till sommarfäboden, där stannade man ca 5 veckor innan vandringen tillbaka till vår/höstfäboden. Fäbodsommaren pågick i ca 3 månader. Man utnyttjade också fäboden till boende vid jakt och liknande efter att pigorna gått hem för året.

Pigorna skickades ensamma upp på fäbodarna för att sköta djuren, det var ofta brukligt att vara två stycken så att de kunde turas om med sysslorna. Dagarna var långa, man klev upp runt 4 för att börja med sysslorna och för att morgonmjölka. En piga vallade sedan ut djuren på skogen, man gick aldrig sysslolös och hade alltid med sig sin stickning. En ko går ca 4km innan de vänder och går hemåt igen för att hinna hem till kvällsmjölkningen, under hösten kan det vara svårare att få hem kossorna när svampen börjar växa. Kor älskar örsopp, därför kallas svampen också för kosopp. Den andra pigan har under dagen förädlat mjölken till ost, smör och mese (messmör) för att den ska hålla under längre tid.

Var man ensam på fäboden släppte man ut djuren och de fick valla sig själva, eller att man följde dem en bit på vägen och sedan vände hem igen. Ledarkossan tog då över kommandot och med sin klocka ledde hon flocken. När det var dags att vända hemåt kunde fäbostintan locka på djuren genom att kula. Kauking (uttal: ['köukiŋ]) heter det i Jämtland och Härjedalen som har tagit efter det norska uttalet. Kreaturen har lärt sig att när man har sjungit/spelat hem dem så får de någonting gott, till exempel hö eller kraftfoder. Förr kokade de ihop en soppa som innehöll diverse men bland annat kornrester som de fick när de kom hem. Kulning har också använts som ett kommunikationsmedel mellan de olika fäbodarna på skogen, man ropade vissa toner som betydde olika saker; allt bra här, behöver hjälp osv.

För att lyssna på lite kulning kan du klicka här. Annan vallmusik man använde för att locka på djuren är Kohorn (börjar spela runt 1.40 ) och Näverlur.

Fäbodbruket var på sin höjdpunkt mellan år 1870 och 1920, numer finns det inte alls många fäbodar i drift, men det finns entusiaster som håller igång, främst i Dalarna men även här i Jämtland. Våra vänner brukar till exempel Östa Arådalen på somrarna.

Fäbodbruket och dåtidens jordbruk har förvandlat landskapet och många växter, insekter och djur är beroende av den fortsatta hävden. Tar vi till exempel Jämtlands landskapsblomma Brunkullan så växer den endast på öppna och brukade ängar, där bonden gått med lie och djur har betat, samt ogödslad mark. Det är likadant med en mängd olika växter och svampar som nu håller på att försvinna på grund av det ändrade jordbruket. Minns ni ängarna från förr med blåklockor, skogsklöver, prästkrage, ormrot, kattfot osv?. När man slutar slå och sköta ängarna växer landskapet igen och gräs, älggräs, midsommarblomster och annat tar över, samma när bönderna plöjer sönder marken, gödslar och sår. De rika örte ängarna kräver ”fattig mark” när det gödslas slutar örterna att växa och när växterna försvinner, försvinner också fjärilarna och andra insekter.

För mig är fäboden i allra högsta grad levande och närvarande. Vi bor på en och jag har alltid drömt om att ha ett fäbodbruk, djuren, livet nära jorden och förädlingen av mjölken. Det här är något som engagerar mig och jag tycker det skulle vara fantastiskt roligt om vi kunde få till en fungerande fäboverksamhet här.

Får och getter har alltid funnits med i min livsplan, inte så många men några stycken av vardera. Husbehovsfår/getter till sällskap, mat och ull. Jag ser framför mig att de ska tillföra gården mer substans och frid på något sätt. Med malande mular ska de äta oss ur huset och vi ska älska det. Jag funderar på att gå någon kurs för smådjur, dels finns det en om mjölkande smådjur på Torsta Naturbruksgymnasium, de har också en fårkurs som låter spännande. Tror inte att jag hinner med det nu på direkten, men det får blir en framtida "att göra".

Jag är väldigt inne på Helsingefår, ett allmogefår eller svensk lantras. Texten nedan är från föreningen svenska allmogefår.

"Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

Helsingefåren blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten."

Passar ju bra att de är mer sly-ätare eftersom vi bor på ett ställe utan mycket ängar och dylikt. Dessutom tycker jag att de verkar trevliga och de har ju jättefina pälsar tycker garvaren i mig. Det är många som kommenterar att jag borde skaffa Klövsjöfår eftersom jag bor i ett område där det funnits många av den rasen, men jag känner mig obstinat. Helsingefår tilltalar mig mer.

Vad gäller getter vill jag nog skaffa Jämtgetter. Föreningen för allmogegeten skriver; "Jämtgeten är en oförädlad lantrasget med anpassning till fäboddrift. Den var förr vanlig i framförallt Jämtland och Härjedalen. Det som i första hand skiljer den från den sydligare allmogegeten är just anpassningen till det nordliga klimatet, bete och foder."

Min erfarenhet av getter är bland annat från Långbuan, en fäbod i Oviksfjällen. Här hade vi en get som var tokig i messmör. När vi hade kokat mesen klart satte vi ut den på kylning i ett vattenkar. När jag står där och rör i den för att den ska kallna så ser jag någon sticka fram sitt huvud bakom ett hus. Geten, vars namn jag inte minns, stod och lurade bakom hörnet. Jag ropade åt henne att sluta med det hon höll på med för jag såg henne minsann. Hon försvann bakom huset och jag rörde vidare. När jag var klar lämnade jag mesen i karet för att bli helt kallt och började gå iväg, då ser jag en rörelse bakom ett annat hus, på motsatta sidan. Geten har alltså gått runt hela fäboden bakom mig och gömt sig bakom en ny knut på andra sidan gården. Hon väntade tills jag rest mig upp och börjat gå iväg innan hon stack ut huvudet för att kolla läget.

Min erfarenhet av getter är alltså att de är luriga och har en stor dos av personlighet och egensinnigt lynne. Får har jag inte lika stor erfarenhet av så det känns spännande. Mitt enda bekymmer är hur vi ska fixa med hö till vintern. Köpa eller försöka fixa själva?