Hösten har varit hektisk, och inte bara för allt jobb med djuren, utan för att jag har rest en del. I oktober hade jag och mina vänner bokat en weekend I Budapest, ett tag efter att vi bokat denna resa fick jag reda på att jag kommit med på en studieresa med min gamla skola som skulle gå till Parma. Det blev alltså så att vi for iväg till Budapest en torsdag, på söndag när vi kom tillbaka och mina vänner for hem sov jag över på hotell på Arlanda för att på Måndag morgon flyga mot Parma. Jag som aldrig reser någonstans kände mig rätt överväldigad. Senare I November åkte jag och Mathias till Vasa, dels för att hälsa på hans fina familj men också för att vi blivit inbjudna till att medverka I Strömsö, ett finlandsvenskt tv-program.

Men first tings first, Budapest.

Vilken stad och vilken arkitektur, det finns så mycket vackra byggnader och broar att titta på och det verkar vara ständig liv och rörelse I staden. Vi lyckades hitta väldigt bra mat alla dagar förutom en och det var inte alls så dyrt, drycken var också prisvärd och de hade bra husets viner. Vi bodde på ett ställe som vi bokat via Airbnb, det var väldigt prisvärt och det var en fin lägenhet, frukost hade vi på egen hand I det lilla köket.

Vi besökte ett av stadens thermalbad, Szécsény, och det var en spännande upplevelse. Vi förstod inte riktigt hur det skulle gå till, alla skyltar var på ungerska och vi hittade ingen som kunde förklara, därför gick vi och doppade ner oss lite varstans I olika pooler. Säkert hade de olika poolerna olika verkan och så vidare men det kunde vi inte lista ut, det vi fattade var iaf att de hade olika temperaturer, från 18 plusgrader till 40 plusgrader. Vid hemkomst hittade jag hemsidan för badet, den fick vi inte upp på plats, hade nog varit bra att fått fram den och kollat på den innan vi åkte dit. 

Vi besökte också stadens fina saluhall, Nagy vásárcsarnok , ett myller av människor som vandrade runt bland chark, grönsaker, paprikapulver, gåslever och krimskrams. Det finns flera våningar varav bottenvåningen är för kött, grönt och annan mat och övervåningen har massa små matstånd, en restaurang och fullt av små stånd med prylar, tänk turistshoppar. Vi åt faktiskt lunch på restaurangen och maten var väldigt bra, hemlagad goulash och hemlagad korv och så vidare, medan man åt spelade ett husband svängig Balkan music med bland annat fiol.

Mycket shopping fanns det såklart, men ni kan ju gissa vad jag hade fulla väskan med? Jo salami från saluhallen!

Det hemska med staden var hur mycket människor som bodde ute på gatorna, och säkert är det så i alla de större städerna, bara att vi på vischan inte ser det, vi bodde lite utanför centrum och dit sökte sig också alla dessa människor utan hem. Det är så fruktansvärt svårt att tänka sig in i deras situation och hur lyckliga vi är som har ett hem att komma till. I samma veva vi var där hade man också fått igenom en lag som gör att det är förbjudet att sova på gator och i parker, alltså är det olagligt att vara hemlös. Lagen har fått mycket kritik av bland annat EU som anser att den bryter mot Eus värderingar om mänskliga rättigheter.

Over all var det en fin resa med fina vänner.

Efter en natt på Arlanda for jag vidare mot:

Parma

Vi var en grupp på 7 personer som for iväg, vi var med i ett projekt, Erasmus, som bidrog till halva resan och vi fick betala andra halvan själv. Vi åkte till Parma och regionen de kallar dell´emilia, här har de flera ”skyddade” produkter såsom parmegiano reggiano ost, det finns en annan region som gör Gran Padano parmesan men enligt dom i Parma så är den inte alls lika bra eftersom de inte har samma krav på djurhållning och vad djuren ska äta. Här i dell émilia var korna tvungen att i kanske ett år äta av höet, och endast torrt hö inget ensilage, de odlar där i området för att ens få ge då exempelvis mjölk till deras parmesan

Första dagen när vi landade i Parma så  började vi direkt med att åka till en vingård och se deras tillverkningslokaler och såklart ha vinprovning. Kanske inte optimalt för ett gäng som nyss landat, dessutom försenat, och inte hade hunnit äta någon middag. Men gott var det och de hade flera olika sorter de tillverkade. Gården hette Lamoretti och var ett förhållandevis litet ställe.

Emilia Romagna regionen är känt för sitt Lambrusco, alltså ett mousserande rödvin, så himla gott! Jag köpte med två flaskor av två olika sorter men jag ångrar så här i efterhand att jag inte fick med mig fler flaskor av deras Lambrusco. Har ni inte provat så gör det, tyvärr har de bara ett sorts Lambrusco på systembolaget här i Sverige och det är inte alls lika gott.

Vi bodde på ett fint litet B&B, cancabaia, utanför Parma, trevligt värdpar och superbra frukost.

Efter den första vinprovningen avlöste studiebesöken varandra, vi fick se tre olika Parmegiano Reggiano tillverkare, en liten och två större. Sen besökte vi olika charkställen, ett litet, ett mellan stort och ett jättestort, det stora sa att de ansåg sig vara litet, men när man får in 2000 grislår varje fredag så tror jag nog att det ska anses vara rätt stort! Bäst var väl ändå att få provsmaka, på varje ställe hade de dukat upp med ost eller chark (eller ost & chark) och självfallet vin! Vin vin vin på varje ställe, jag klagar inte, gott vin till både lunch och middag är det inte ofta man har, men det var rätt skönt att komma hem och dra ner på alkoholkonsumtionen igen.

En av dagarna tillbringade vi på en stor matlagnings/kock skola, ALMA, tänk svenska grythyttan deluxe, tänk er folk som springer omkring och säger “yes chef”. Vi fick vara med och laga typiska matätter för området, så bland annat åt vi råbiff på häst och hemma gjorda tortellinis. utsökt.

Vi hann också med en stadstur till Parma, mycket fint att se där också med byggnader och gamla kyrkor. Man kan väl säga att jag var rätt nöjd när jag äntligen landade hemma i Jämtland igen, mätt både på upplevelser och parmesan/kallskuret. I väskan hem från Parma hade jag 2.5 kg parmesan, kallskuret och några flaskor vin.

Vasa

Sist men inte minst reste jag och Mathias i november till Vaasa, tidigare i höstas fick vi inbjudan till att medverka i Tv-programmet Strömsö. Vi for iväg lite tidigare för att kunna träffa Mathias familj också. Kvar hemma blev alla djur som min familj tog hand om, det är så tur att vi har dem så man i alla fall ibland kan åka iväg på nånting. Som vanligt blev det en jättetrevlig resa, träffa familjen och vänner. Vi fick även oss en helgtur till Helsingfors med Mathias mamma och bror, så roligt att äntligen få se Helsingfors, det hade jag sett fram emot. Tyvärr var det knökfullt på Original Fazer café hela helgen så det missade vi, tydligen så är det ”ett måste” när man besöker staden :) Men vi sightseeade och fick se lite olika kyrkor, saluhallen såklart och så åt vi en massa gott.

I slutet av vår vistelse besökte vi Strömsö, så nervös jag var, en helt ny situation. Alla var hur trevliga som helst och en tjej i sminket flätade mitt hår, måste lära mig det!, allt jag kan göra är såna vanliga flätor. Det tog en hel dag, det blev en hel del pauser för de skulle mecka med utrustning och det skulle tas närbilder. Så i princip kan man väl säga att vi satt och småpratade med Lee och Elin medan vi hantverkade en hel dag, trevligt! Kändes inte alls pressat eller nervöst när vi väl satt där med dessa härliga kvinnor. Ett minus med dagen var att jag hade en mensvärk som inte var av denna värld, typiskt den första på väldigt länge. Till hjälp fick jag en flaska med varmvatten att ha i knäet som vi sedan dolde med en väldigt snygg sjal, den hade jag kunnat tagit med hem, ursnygg färg och ull dessutom!

Till inspelningen har de dessutom gjort en foto-artikel om oss med bilder som vi har bidraget med från vårt arkiv.

I efterhand var jag väldigt nervös över att vi skulle ha sagt nåt dumt, men det har dom i så fall klippt bort i slut-editeringen. Resultatet blev inte alltför pinsamt!

 Artikeln i Yle Strömsö

Tv programmet Strömsö här

Allt gott /Tova

Sverige har en stark folkmusik-tradition, den innefattar spelmän/kvinnor med olika instrument som fiol, dragspel, nyckelharpa, horn eller visor, lockrop och så vidare. Man utgår mycket från gehör, dvs att man lyssnar och tittar och lär sig därefter, inga noter. När man spelar efter gehör kan det vara lättare att anpassa låtarna efter sin egen stil och eget tycke. Man brukar räkna gånglåtar, brudmarscher, polskor, polka, vals, schottis och hambo till den traditionella spelmansmusiken. I mina yngre dagar spelade jag fiol, sju år genom hela skolan. Jag la tyvärr inte tillräckligt med tid på det och spelandet blev mer och mer försummat tills jag en dag la ner stråken. Tyvärr, säger jag nu eftersom det är roligt att kunna spela ett instrument. När jag lyssnar på duktiga spelemän och kvinnor blir jag grön av avund. Det finns inget som säger att jag inte kan återuppta spelandet, och det tänker jag väl att jag ska göra en dag.

Jag har mest spelat efter noter men jag och min kusin for iväg på spelmansläger flera somrar och där körde vi med gehör, man satt och härmade en lärare tills man kunde helt enkelt. Helt klart också en träningssak, väldigt roligt också att man lär sig så bra genom att härma, det är nästan så att det fastnar bättre i huvudet än de låtar man lär sig från noter.

I helgen som var åkte jag på kurs i kulning, alltså sång och lockrop för att få hem kossorna/kreaturen från skogen eller för att förmedla något över långa avstånd, tillexempel till nästa fäbod. Det mest vedertagna ordet är kulning över Sverige men alla ställen har sin egen dialekt, här säger vid till exempel "köuka". Ulrika Bodén höll i kursen i Sundsvall på Norra Berget. Ett gäng inspirerande kvinnor var med och vi tog i från tårna. Det var väldigt intressant och vi fick mycket uppvärmningstekniker för kropp och stämband, det var inte bara att börja hojta inte. Så i två dagar fick vi öva in lite teknik, köra uppvärmning och såklart ropa och sjunga visor. Det är så "lätt" att hålla på när man verkligen är där för att göra det, men nu när jag är hemma så känns det svårt att ta sig tid till att öva på det som vi lärt oss. På något sätt så känns det lite pinsamt om någon skulle höra för ännu är man ju inte så tränad på det, man brister här och var innan man har lärt sig vart ens eget tonläge ligger. Men det finns ju bara ett sätt och det är att träna. Kanske ska sätta upp skyltar "Varning för köukning" så att ingen tror att jag är i livsfara!

Om jag har tid och råd nästa sommar så vill jag gå en till kurs som hålls i Malung, följ länken här för att läsa mer, Malungs folkhögskola. Ulrika sa också att det är bra att gå kurs med flera olika eftersom alla har så olika tekniker och röster, att man lättare hittar sin egen röst när man lyssnar och lär sig av flera. Man kan ju naturligtvis också bara lyssna in från nätet och skivor för att lära sig, går lika bra!

Det känns viktigt för mig att lära mig att köuka och det är för att upprätthålla en tradition. Vi bor på en fäbod och jag vill bedriva fäbodbruk, då vill jag ju också kunna locka på mina kreatur på samma sätt som kvinnorna gjorde förr. Det är ett kulturarv som håller på att försvinna, köukningen finns kvar bland våra folkmusiker i Sverige, men köukning i samband med djuren på fäboden känns mer sällsynt. Jag ska försöka träna och till sist kanske jag till och med kan lägga upp en liten truddelutt här på bloggen, så ni får höra hur det går för mig.

Ha en fin helg,

/Tova

Förr hade många gårdar tillgång till ställen som kallas för Fäbodar. Man använde fäbodarna för att avlasta de ansträngda betena kring byn och för att djuren inte skulle äta upp vinterfodret. Man har länge använt fäbodar i norden och de tidigaste resterna är från Norge från ca 2000 år sedan. I finsk-ättlade Tornedalen kallas fäbod för Kentää. Det var vanligt att man hade två olika fäbodar dit de gick med sina djur, en för höst och vår som låg ca 5-6 km från gården och en fäbod för sommarbruk som låg ca 15-16 km bort. I mitten av juni gick de till vår/höstfäboden och i mitten av juli tog de djuren och gick till sommarfäboden, där stannade man ca 5 veckor innan vandringen tillbaka till vår/höstfäboden. Fäbodsommaren pågick i ca 3 månader. Man utnyttjade också fäboden till boende vid jakt och liknande efter att pigorna gått hem för året.

Pigorna skickades ensamma upp på fäbodarna för att sköta djuren, det var ofta brukligt att vara två stycken så att de kunde turas om med sysslorna. Dagarna var långa, man klev upp runt 4 för att börja med sysslorna och för att morgonmjölka. En piga vallade sedan ut djuren på skogen, man gick aldrig sysslolös och hade alltid med sig sin stickning. En ko går ca 4km innan de vänder och går hemåt igen för att hinna hem till kvällsmjölkningen, under hösten kan det vara svårare att få hem kossorna när svampen börjar växa. Kor älskar örsopp, därför kallas svampen också för kosopp. Den andra pigan har under dagen förädlat mjölken till ost, smör och mese (messmör) för att den ska hålla under längre tid.

Var man ensam på fäboden släppte man ut djuren och de fick valla sig själva, eller att man följde dem en bit på vägen och sedan vände hem igen. Ledarkossan tog då över kommandot och med sin klocka ledde hon flocken. När det var dags att vända hemåt kunde fäbostintan locka på djuren genom att kula. Kauking (uttal: ['köukiŋ]) heter det i Jämtland och Härjedalen som har tagit efter det norska uttalet. Kreaturen har lärt sig att när man har sjungit/spelat hem dem så får de någonting gott, till exempel hö eller kraftfoder. Förr kokade de ihop en soppa som innehöll diverse men bland annat kornrester som de fick när de kom hem. Kulning har också använts som ett kommunikationsmedel mellan de olika fäbodarna på skogen, man ropade vissa toner som betydde olika saker; allt bra här, behöver hjälp osv.

För att lyssna på lite kulning kan du klicka här. Annan vallmusik man använde för att locka på djuren är Kohorn (börjar spela runt 1.40 ) och Näverlur.

Fäbodbruket var på sin höjdpunkt mellan år 1870 och 1920, numer finns det inte alls många fäbodar i drift, men det finns entusiaster som håller igång, främst i Dalarna men även här i Jämtland. Våra vänner brukar till exempel Östa Arådalen på somrarna.

Fäbodbruket och dåtidens jordbruk har förvandlat landskapet och många växter, insekter och djur är beroende av den fortsatta hävden. Tar vi till exempel Jämtlands landskapsblomma Brunkullan så växer den endast på öppna och brukade ängar, där bonden gått med lie och djur har betat, samt ogödslad mark. Det är likadant med en mängd olika växter och svampar som nu håller på att försvinna på grund av det ändrade jordbruket. Minns ni ängarna från förr med blåklockor, skogsklöver, prästkrage, ormrot, kattfot osv?. När man slutar slå och sköta ängarna växer landskapet igen och gräs, älggräs, midsommarblomster och annat tar över, samma när bönderna plöjer sönder marken, gödslar och sår. De rika örte ängarna kräver ”fattig mark” när det gödslas slutar örterna att växa och när växterna försvinner, försvinner också fjärilarna och andra insekter.

För mig är fäboden i allra högsta grad levande och närvarande. Vi bor på en och jag har alltid drömt om att ha ett fäbodbruk, djuren, livet nära jorden och förädlingen av mjölken. Det här är något som engagerar mig och jag tycker det skulle vara fantastiskt roligt om vi kunde få till en fungerande fäboverksamhet här.